Denrödatråden

Romanen Äpplet

Vi tar oss in i de djupaste mörkret av kärnhuset,lutar tillbaka ryggslutet mot fnas väggen som känns ruggig vass men naggande god i mörkret,blundar tar ett djupt andetag.Tittar upp med kisande ögon och ser en brun blank kärna som söker nytt liv till frihet som berövats av ingen ting.Du öppnar ögonen helt för att inte ta fel ton i ordvalet,är vi två som sökt oss till mörkret?de kommer ett svagt svar,valet är min mening utan att välja mörkret före ljuset
Efter en lång stund av tystnad,hör vi rysande skrapningar,i äppelväggen som får oss att komma närmare varandra,söka en plats mellan två fnas väggar som gör att vi kan hålla värmen i de omtumlande kärnhus som förvandlas till skrov mål till naturen.Sista skrapningen med hårresande kärna,kommer vi flygande som två skott till gräset där daggen förvandlar, oss kärnor ner i underjorden där vi ligger och skvalpar och hoppas på att få gro till den dagen då vi låter oss blomma på egen hand med gemenskap.